Nu fortsätter en bit till längs vägen förbi Ljuders kyrka. Inte för fort, vägen är kurvig och har rätt många krön. Den känns som vore den anlagd för häst och vagn snarare än bilar och det är den också. Den som inte färdas långsamt här, missar med all säkerhet vägkorset i Åkerby, mest känt som Åkerby vägskäl.
Det vore väl synd. För där samlades Amerikaföljet när det var dags för avfärd. Från Korpamoen kom Karl Oskar, Kristina, deras barn Lill-Märta och Harald samt Robert:
"Innan de kom fram till Åkerby vägskäl hade Robert redan öppnat fem stycken grindar. Han räknade dem noga, han skulle vara grindpojke hela vägen, han skulle räkna alla grindarna på vägen till Amerika," skriver Moberg.
Men hur var det nu med Korpamoen och Expressen?
Jo, nu gäller det att vara ännu försiktigare med gaspedalen. Snart, snart dyker det upp en enkel skylt till höger om vägen. Korpamoen står det, den pekar in till vänster på grusvägen. En smal väg mellan stenmurar, inhägnade jordstycken med storskogen tätt inpå. Korpamoen finns egentligen inte utom i romanen. Korpamoen är ett påhittat gemensamt namn för alla den tidens gråa eller rödmålade hukande småländska fattigstugor. Men det var så här, att 1958 var Bo Strömstedt, som sedermera blev chefredaktör för Expressen, i Schweiz för att intervjua Vilhelm Moberg. De talade om Korpamoen och precis som Karl Oskar i romanen satt de med kartan över Ljuders socken. Var låg nu egentligen Mobergs Korpamoen?
Jo, det fanns faktiskt ett torp som Moberg i sin omättliga läshunger brukade passera på väg till biblioteket i Åkerby. Här låg det. Det torpet. Där.
Torpet syns på kartan i Expressen från 1958. Yngve Wirkander fick köpa allra sista exemplaret som fanns kvar förutom det som finns i arkivet. Han har klippt ut kartan och artikeln, spart och plastat in och bär med sig. Han kallar kartan för "Kalles karta", Kalle är Karl Gottfrid Moberg, Vilhelm Mobergs far. På kartan syns precis var Korpamoen ligger. Och just där ligger det fortfarande, inhägnat av gärdsgård. Ett helt litet torp, hem för en familj som skulle försörja sig på dagsverken i gårdarna runt omkring. Det är ofattbart att här en gång bodde en familj om nio personer. En grävd brunn finns bakom huset, men dricksvatten fick hämtas ur en kallkälla ute i skogen några hundra meter bort. Alldeles förbi gick för länge sedan handelsvägen till Kalmar, det ligger trampstenar halvt dolda i gräset. Även här stod en gammal astrakanapel, den är huggen nu, men stubben finns där. Om våren blommar en annan astrakan, säger Wirkander och pekar, sådana var vanliga vid torpen. Och där är jordkällaren där Karl Oskars och Kristina svältande lillflicka åt gröt så hon dog. Jordstycket som hör till torpet är hjärtskärande litet, nutiden är inte längre bort än att det brusar av biltrafik även här.
Inne i stugan, den öppna härden, det låga fällbordet, de enkla slevarna och tallrikarna av trä, trasmattor på golvet. Hur stort kan det vara ihopa? Tjugo kvadratmeter allt som allt kanske, trettio högst. Föreningen som sköter torpet har köpt till jordstycket som även rymmer parkeringen. Är det föreningsmöte samlas man här, då sitter man i pinnsoffan.
Det är lätt att tänka sig att detta faktiskt är Korpamoen. Lätt att tänka sig att det var just på denna förstukvist som Karl Oskars gamla föräldrar stod och såg söner, sonhustru och barnbarn fara i väg, i full vetskap om att nu skulle de aldrig mer ses:
"Kristina nämnde inte för Karl Oskar att hon råkat höra några ord som Nils fällt när skjutsen var i ordning: Jag ska väl gå ut på bron och beskåda mina söners likfärd."
Nästa sida
Föreställningen | Bakgrund | Bildspel | Produkter | Ladda hem
