| | 
En sista blick mot björkarna framför den mörka granskogen, sedan ut mot stora vägen igen. Fortsätt vidare åt samma håll som förut ett stycke till, sedan står där en skylt till vänster: Moshult.
Ta av ditåt. Detta är i varje kvadratmeter by, skog, mosse och ängslycka Vilhelm Mobergs eget landskap. En stenig, vresig jord, den gav aldrig nånsin maten gratis ifrån sig.
Och om Åkerby vägskäl var samlingspunkten för utvandrarnas resa, var Moshult sinnebilden för Mobergs egen längtan ut i världen. Han hade säkert hamnat i Amerika han också, om inte föräldrarna lyckats hålla honom hemma med löfte om plats på folkhögskola. Järnvägsstationen i Moshult var den självklara samlingspunkten i Mobergs ungdomsgeneration, det nu nedlagda glasbruket i Modala erbjöd honom arbete som elvaåring, i torvmossefabriken slet han under ungdomsåren. Moshult är i dag en sömnig by i småländsk avfolkningsbygd. Då, när Vilhelm Moberg växte upp, var det helt annorlunda.
Åk vidare. Över järnvägen, vidare i skogen. Stanna en stund vid vägkanten. Hör på den djupa tystnaden, här finns den. Hör suset av höga träd, mörka granar. Se stigarna, massor av halvt igenväxta stigar där människor och djur gått sedan urminnes tid. Stå stilla ett tag. I och av och trots sådan här tyst storskog har människor i Sverige levat betydligt längre än de kunnat ta en chartersemester för given.
Kör inte så fort här heller.
För inte så långt från den här vägen upp mot Moshultamåla, byn där Vilhelm Moberg växte upp, ligger pestkyrkogården från tidigt 1700-tal. Ytterligare en påminnelse om att det välstånd som Sverige numera åtnjuter är ett undantag, historiskt sett.
Nästa sida
Föreställningen | Bakgrund | Bildspel | Produkter | Ladda hem
|
