|
  
Alltså. Där stod jag i köket. Vilken bok hade jag själv tyckt allra mest om under årens lopp? Svaret var givet. Vilhelm Mobergs Utvandrarna. Jag hittade de här böckerna under åren med Hepstars, jag var väl en 18-20 år och det var en enorm läsupplevelse. Faktiskt blev det musik som inspirerades av den historien redan då, Björn och jag gjorde en låt som hette "Träskofolket". Nä, den var inget vidare, lite visartad och svensk så där. Den blev en baksida på nån platta. En gång sjöng vi den för Harry Brandelius i samband med Lucia i Västervik, minns jag, han tyckte i alla fall att den var bra. I vilket fall ringde jag Björn meddetsamma, direkt från köket. Utvandrarna, sa jag, den tar vi, och som jag minns det var han med på sekunden. Sedan tar det ju tid ändå. Efteråt kom alla frågorna. Hur gör man? Får man? Är det ett helgerån att ge sig på ett mästerverk? Och vi hade ju sagt något tunt, inte en historia som fyllde fyra tjocka romaner. Fast för mig har Kristina hela tiden varit böckernas nav. Det är inte hon som initierar det som händer, men det är hon som bestämmer. Och för mig var det självklart att vår musikal skulle genomströmmas av hennes känslor, att allt skulle ske via Kristinas sinnen. Vi skrev Chess i en känsla av att musikalformen var dåligt utnyttjad. Med undantag för West Side Story, några klassiker av Rogers&Hammerstein och möjligen Evita var det mesta i genren ärligt rätt trist. Vi tyckte att musiken mest fanns där för att stödja historien och menade att musiken borde komma först i stället. Men så är det ju inte. Det är precis tvärtom. Så vi lärde oss mycket av Chess. För att det ska bli riktigt härlig musikteater måste det finnas en bra historia att stå på. Den är själva basen. Ur den kommer musiken. När vi började prata om en musikal till bodde Björn fortfarande i England och vi sa redan då att blir det fel nästa gång, ska det i alla fall inte vara historiens fel. Den där erfarenheten var viktig, inte minst för mig när jag skrivit musiken. Att lyssna på Kristina från Duvemåla på cd kan aldrig nånsin kan mäta sig med att uppleva föreställningen. Och det är precis så det ska vara. Det är helheten som gäller. Föreställningen som sådan är större än musiken. Gör jag musik för musikens egen skull jobbar jag på ett annat sätt, nu har jag anpassat mig efter texter och scener. Och det är precis så det ska vara. Samtidigt är musiken helt och hållet min, tvärs igenom. Inget kompromissande. En fyra minuters poplåt kan man skruva på tillsammans på piano och gitarr som Björn och jag gjort förr, och det kan man väl tänka sig att vi gör fler gånger. Men en musikal är ingen resonemangshistoria. Den ska bäras av känslorna i musiken och då måste man gå på sig själv. Helt och hållet. Jag blir säkert ledsen och glad av helt andra orsaker än du, men känner inte jag något via musiken, då lär inte du göra det heller. Det är därför det tar sån tid att skriva. Något som känns bra ena dagen, håller inte alltid några veckor senare. Då är det bara att jobba vidare. Chansen är större att det blir riktigt bra om man får hålla på - samtidigt får man inte glömma sin första, intuitiva känsla.
Mer om Benny
|
 |