|
  
Utan modern teknik skulle jag inte lika lätt kunna få ner min musik. Men annars är det inte så märkvärdigt. Så där har ju spelmän haft det i alla tider när de inte kunnat noter. Melodierna har kommit till i ögonblicket och memorerats och spritts efter hand. Jag minns inte i vilken ordning jag gjorde låtarna i Kristina. Men jag vet att den melodi som kom till sist var "Du måste finnas". Det är sången där Kristina efter att ha utstått ofattbart stora lidanden och umbäranden till slut tvivlar på Guds existens. Finns inte Han, då orkar hon inte mer. Den sången är själva essensen i hela historien och det visste jag länge. I den sången tänkte jag lägga all sorg, all längtan. Jag tänkte mig en svår och intrikat liten "symfoni". Men så blev det inte alls i verkligheten. Hade jag skrivit den sången först hade "Du måste finnas" säkert blivit just så knepig. Men när all annan musik var klar var situationen en helt annan. Då var det helt naturligt att göra en vanlig vers och refräng. Att göra något rent och superenkelt för att ge uttryck för det allra viktigaste. Jag har nu sett föreställningen massor av gånger och varje gång känner jag att publiken är med just där. Det betyder inte att jag vet vad jag gjorde. Man vet inte vad man gör när det blir som man vill, och det sedan visar sig att andra vill ha samma. Visste man det skulle man väl göra om det hela tiden. Jag var över i invandrarbygderna en sväng med min yngste son. Tittade på Taylor´s Falls, såg Glader Cemetery, platsen där man kan tänka sig att Kristina begravdes. Jag var inne i kyrkan och satt även på kaféet där Vilhelm Moberg också satt på sin tid. Det var ett sätt att hjälpa sig själv framåt att se de där platserna. Det är intressant att Taylor´s Falls faktiskt finns. Det är intressant att det som händer i böckerna på en och samma gång är dokumentär och fiktion. Men det man aldrig kan föreställa sig i vår generation, men som Moberg på sin tid fortfarande kunde, det är de här människornas vardagsmiljö. Dessa ofattbara umbäranden. Svälten, vandringen och resandet mot något helt okänt, känslan av att stanna mitt i ingenting och intala sig att nu, just nu och här är vi hemma. Möjligen kan nutida flyktingar känna igen sig i utvandrarnas bortlängtan och hemlängtan. Men för en nutida svensk att förstå den bottenlösa fattigdomen i Småland och de enorma strapatserna folk utsattes för, det är nästan omöjligt. Och inte för att vi tänkte på det vid uttagningarna. Men nu efteråt tycker jag att det är en poäng att vi inte har några långa blonda huvudrollsinnehavare. Natten efter premiären sov jag inte alls. Klockan nio nästa morgon satt jag med några ur ensemblen och läste tidningarna, överallt stod det att musikalen var en succé. TV toppade sina sändningar med hur lyckat det var och jag levde länge på det där. Med den där känslan av hur lycklig man kan bli över något man arbetat riktigt hårt med. Jag har tänkt att den där glädjen kan få bli buffert en annan gång, när något inte går lika bra. Sedan är det förstås synd att man inte kan få veta vad Vilhelm Moberg hade tyckt. Det hade varit stort att höra honom säga, att det där gjorde ni bra, grabbar." Våren 1998
|
 |