|
  
Det låter inte mycket, men det fanns ändå bilder i mitt huvud när jag nu i vuxen ålder kom tillbaka till berättelsen, egna bilder. Läser man de fyra böckerna om utvandrarna från Småland, måste man göra sig en bild av hur människor såg ut, hur de bodde och levde. Det är självklart att det blir så, gestalterna är så levande. Sedan kom ju Jan Troells filmer om Utvandrarna, hans bilder tog över, kan man väl säga. Ulrika fick Monica Zetterlunds drag, Max von Sydows gestalt blev identisk med Karl Oskars. När jag började att läsa om böckerna för att se om det trots allt var möjligt att göra en musikal av Utvandrarna, var det fortfarande filmens ansikten som dök upp. Musikalens kom senare, långt senare. När vi skrev Chess, visste vi att vi skrev för Elaine Paige i en huvudroll. Med Kristina från Duvemåla var det annorlunda. Visserligen hade Mats Nörklit, Bennys svåger tipsat om Helen Sjöholm eftersom han varit engagerad i Enskedespelen. Så henne hörde vi rätt tidigt, hon var här i studion och sjöng tillsammans med Tommy Körberg. Men det var trots allt så att vi hade auditions med 1200 personer på ett rätt sent stadium innan vi bestämde oss. Det är rätt märkligt med auditions. Man vet inte vad man är ute efter riktigt. Men när man stöter på det, då vet man meddetsamma. När jag for till Minnesota under arbetet med Kristina i Duvemåla, besökte jag inspelningsplatser som Jan Troell hade valt för sin film. Jag såg hur rätt han hade valt. Det var samma goda känsla som när jag såg platsen som Moberg hade för ögonen när han skrev om Karl Oskars och Kristinas nybygge vid Chi chi saga-sjön. Så alldeles rätt Moberg hade valt, tänkte jag, just sådan plats skulle förstås smålänningen Karl Oskar ha fastnat för. Den där ängen ner mot sjön. Att vi skulle göra en musikal till efter Chess, det har varit klart länge. Redan den sena Abba-musiken lutade åt musikalhållet, det där flödet av känslor i musiken, starka, tydliggjorda känslor. Jag har egentligen aldrig själv varit särskilt road av musikaler, men jag ändrade mig efterhand. Genren utvecklades samtidigt som jag gradvis lärde mig jobbet med att då musik och text att fungera tillsammans. Vad musikaler beträffar bröt ju West Side Story med den gamla Oklahoma-traditionen och började berätta historier i musik och ord på andra, modernare sätt. Så vi talade om musikaler redan innan Abba slutade. Om hur man driver en historia med musik och scener. Vi sa jämt att när vi inte har lust att hålla på med Abba längre, då lägger vi helt enkelt av. Gör något annat. Berättar en historia på ett annat sätt. Och så blev det. Energin gick ur Abba, det var dags att göra något nytt. Svårare var det faktiskt inte. Dags att gå vidare. Samarbetet med Tim Rice ledde till uppsättningen av Chess i London och erfarenheterna från den gången ledde oss vidare till Kristina Duvemåla. Nu säger vi till varandra, Benny Andersson och Lars Rudolfsson och jag, att det här måste vi göra om. |