Sedan försöker man hitta sitt eget i stället. Förhoppningsvis gör man det, det är då man i stället letar en form som håller. Det börjar med fragment, enstaka stycken, gradvis sitter man med löst hopfogade scener. Vet man bara precis vad man vill berätta, ger det sig så småningom. Men självklart är det inte någon spikrak väg man går.
Man tappar självförtroendet mellan varven, tappar totalt tron på vad man håller på med. Men sedan hittar man en ny tråd och arbetet tar fart igen. En scen länkar i den andra, en struktur börjar växa fram. När strukturen väl sitter, måste man hitta flödet...allt som allt en rätt komplicerad kedja.
När Lars Rudolfsson kom in i arbetet ett par år före premiären lossnade rätt mycket, och ett år före premiären samarbetade vi intensivt med honom. Gradvis kommer fler och fler in i arbetet, sedan när repetitionerna sätter i gång får man verkligen kvitto på vad som fungerar. Jag hade lovat mig själv att inte vara ute i sista minuten. 90 procent av materialet skulle vara framme när repetitionerna började. Men så blev det ju inte. Snarare fanns väl 60 procent klart. Och medan repetitionerna pågick i Malmö sprang jag ideligen de fem minuterna mellan teatern och hotellet där jag bodde. Dit och lyssna, hem och skriva om, dit och lyssna, kände att jag måste ändra igen...
Bennys och mitt sätt att samarbeta har ändrats under årens lopp. Under Abba-åren satt vi ihop hela dagar och dygn. Vi hade en idé, en grund, en slinga att jobba med och sedan höll vi på i studion tills låten var klar. Sedan tog jag hem tapen och lyssnade. Orden kom så att säga ur musiken. Under arbetet med Chess var det väl snarast en mellanform som fungerade. Benny tog mer och mer hand om musiken, jag gled allt närmare texterna. Men uppdelningen var inte renodlad, Tim Rice var ju med då också och skrev, jag minns en gång när han stötte ihop med Andrew Lloyd Webber som sa, Tim, den där fantastiska One night in Bangkok, verkligen typiskt din stil...
Det var bara det att den hade ju jag gjort.
Nu är gränserna tydliga. Benny skriver musiken och jag sköter texterna. Vi sitter ihop kanske två dagar i veckan, annars är vi var och en på sitt håll och jobbar. Jag får musiken av Benny, sedan uppstår texten ur melodierna. Jag vet vad det är vi ska berätta, orden kommer liksom musiken direkt ur sammanhanget. Jag känner inte att jag är mindre involverad i helheten än förut, det är bara ett annat sätt att arbeta på. Musikalen ska skölja över publiken och få den att sköljas med, för att det ska hända krävs att man sköljs med själv först. Jag kan sitta där och lyssna och skriva och tårarna trillar - det är bra. Blir jag inte ens gripen själv, är det inte troligt att någon annan blir det heller.
I Kristina är det ju mycket som får sin upplösning i andra akten, sådan spänning som bygger på vad som hänt i första. Jag tycker själv mycket om det ögonblick när Kristina tvivlar på Guds existens, det som varit det enda riktigt stadiga i hennes tillvaro. Det är häftigt."
Våren 1998
Föreställningen | Bakgrund | Bildspel | Produkter | Ladda hem
