För att föreställningen ska hålla räcker det inte på långt när att jag själv har symboltänkandet klart för mig. Ju närmre premiären vi kom, desto fler var det som skulle involveras. Som regissör förmedlar jag min upplevelse av föreställningens helhet och delar flera gånger per dag. Detta är del av mitt arbete.
Ta bara detta att historien i sig är en resa, inte ett klivande av och på en teaterscen. För att publiken ska känna resan från salongen, måste först varenda en i ensemblen känna den här evighetsresan som Kristina gör. Och bara om föreställningens alla bönder på det gungande skeppet bär på en känsla av att de faktiskt är på en båt för allra första gången i sitt liv, finns havets väldighet och båtens bräckliga trygghet även ute hos publiken.
Teater är illusion med hjälp av starka, tydliga känslor. I Kristina från Duvemåla finns stora scenografiska lösningar, men i en del scener arbetar vi lika gärna med fragment. Helheten måste orka bära delarna.
Jag tror att det har jättestor betydelse för vårt samarbete kring Kristina från Duvemåla att jag är musikalisk. Att jag på så vis både känslomässigt och intellektuellt kan uppfatta vad jag får från Björn och Benny. Musikteater är ju något alldeles för sig. Den ska självklart förmedla musikens rytm men också få ihop den rytmen med föreställningens. Min egen rytmkänsla är direkt knippad till musik. Jag har och har alltid haft ett nära förhållande till musik.
Allra första kontakten med Björn och Benny togs just när Malmö Stadsteater ombildats till musikteater. Jag hade läst att de jobbade på Duvemåla och tyckte att det vore väl alldeles suveränt om Malmö Musikteater kunde börja sin nya bana med ett svenskt originalverk av Björn och Benny - dessutom på basis av en så ursvensk historia som Utvandrarna. Till slut blev det så också. Vi hade en stor scen och en bra ensemble att erbjuda. Men att jag själv skulle bli så här involverad i uppsättningen, det hade jag ju ingen aning om då.
Det var helt klart en oförglömlig erfarenhet för hela ensemblen att vara med om originaluppsättningen av Kristina från Duvemåla. Om alla, oavsett uppgift, grips av så stor känsla av utvaldhet, då bara måste det bli en föreställning i hästväg. Alla som var med fick ett minne för livet, alla kände sig betydelsefulla och det var de också. Stress är ett så negativt laddat ord, det klart att det var stressigt när premiären var satt till oktober och vi i april beslöt att göra om precis hela scenografin. Men känslan var inte stress, den var härlig, skapande energi. "
Våren 1998
